katt och kräksjukan

Vi har en stallkatt, Sessan. Jag fick henne i onsdags av Sophie och Erik som flyttat från hus på landet till lägenhet på en liten ort. Sessan har bara varit utekatt och skulle inte trivas inne, därför gav de henne till några de kände som bor på gård men de gav upp efter ett dygn och sa att deras katter (de hade redan 4 stycken) inte gillade henne. Djur behöver ett par veckor för att vänja sig vid varann, det vet väl alla. Men efter en eftermiddags övertalning hade jag fått mig en katt. Att birger sa "aldrig i helvete NEJ" när jag ringde hem och frågade. Han ville visst inte ha en katt, lät mycket bestämd med ovanligt hårda ord... hmm men det stoppade inte mig. Ett par timmar senare när maken var ute på promenad rullade en volvo, innehållande en styck kissemiss, in på gården och vips hade jag fått en katt! På fredagen när jag satt med en sjuk liten Elsa i knät vågade jag berätta. Han bara skrattade, typiskt Anna. Och vi gillar vår nya söta stallkatt grymt mycket.
Elsa blev alltså sjuk natten mot fredagen. Hon kräkte upp allt och lite till. Oroliga blev vi och ringde sjukvårdsupplysningen och barnakuten. På morgonen ringde vi barnmottagningen i Ängelholm efter att ha pratat med ett pucko på barnakuten i hbg. Hon fattade inte att jag hade några kunskaper om detta. Jag hade inget intresse av att åka in till sjukhuset och sitta där och skedmata, något jag lika väl kan göra hemma. Jag ville veta när de satte pvk, om de hade några riktlinjer att följa. Hon visste ju inget. I Ängelholm fick jag fatt i en klippa, hon ringde upp oss tre gånger under dagen och allt kunde skötas hemma. Elsa var medtagen men slapp sjukhuset. Vi visste inte riktigt vad hon fått då, men igårkväll när jag och Birger började kräka med bara fem minuters mellanrum stod det klart: KRÄKSJUKAN. Jag kräkte hela natten och hade frossa, trots det klarade jag att ta hand om Elsa när hon var hungrig. Birger och Thea sov på barnrummet, vi hade aldrig fått någon sömn i samma rum. Elsa ska äta, Thea ska kissa och vi skulle kräka... oj oj oj. Som tur var hade Birger inte kräkt hela natten och var lite piggare i morse och kl 7 lastade jag in Elsa till honom för då var det ingen energi kvar i min kropp. När jag gick kändes det som att båda mina smalben var brutna. Förmidagen har jag inte mycket minne av. Vid lunch tog jag tempen, brukar ju aldrig ha feber men jag hade ju frossat under natten så jag trodde ju att det var lite feber iallafall. 38.8 grader... Efter 2 Panodil och två timmar senare var den nere på 36.2. Är visst ganska sjuk. Och nu värker det i alla fingerleder, ont av allt knappande på tangenterna.. gonatt